Hur snabbt livet kan ändras!
Idag va det två veckor sedan min storebror Mikael va med om en tragisk olycka Han föll ner från en balkong på tredjevåningen och fick svåra hjärnskador.Han spräckte skallbenet och fick hjärnblödningar ett tio tal små blödningar och en stor och djup blödning.Han har nu legat på univeritetssjukhuset i Linköping i två veckor imed att hans hjärna är väldigt svullen så ökar trycket i huvudet så därför har dom satt in dranering eller va det heter så dom kan töma ut vätska så trycket ska sjunka, Efter att han varit ner sövd en vecka ca så skulle dom lätta på narkosen som söver ner honom alltså men då ökade trycket i huvudet igen efter varit stabilt ett bra tag så då va dom tvugna att söva honom igen. men nu har dom äntligen lyckats ta bort narkosen helt utan att trycket i huvudet har ökat men han har tyvärr inte vaknat ännu och läkarna låter inte så positiva till att han kommer göra det överhuvudtaget och om han gör det så är dom väldigt osäkra på hur hans tillstånd kommer att vara och hur allt detta har skadat kroppen. Känns helt ofattbart att detta har hänt. Livet kan verkligen vända så fort, En sådan här sak kanske man läser om i tidningen och tänker med gud va hemskt sen blädrar man bara vidare man tror aldrig att något sådant ska hända en själv eller någon man känner. Så efter två veckors gråtande och att åka till Linköping fram och tillbaka från Jönköping nästan varje dag så känner man sig som ett jävla vrak!
Man känner sig som ett vandrande tomt skal som bara är och man vet inte riktigt vad man gör,
Saknar honom så jävla mycket så det gör ont i hela mig. Kan inte beskriva med ord hur fan detta känns.
Tror fortfarande inte att jag riktigt förstått att detta har hänt tror jag fortfarande är lite i chock faktiskt.
Kommer nog aldrig kunna inse att detta faktiskt har hänt!
Min bror betyder otroligt mycket för mig samtidigt som vi är syskon så är vi faktiskt bra kompisar också som kan träffas och prata om nästan allt, vi kan festa tillsammans utan att det känns konstigt fastän det skiljer tio år på oss. Känns som om allt jag skriver kommer lite osamanhängande men skit i samma, bara jävligt skönt att få skriva av sig lite och bara skriva precis vad man känner..
OM inte min bror skulle överleva så vet jag fan inte hur jag skulle klara mig eller om jag skulle klara mig. Jag hade nog fan försvunnit bort i mig själv ett bra jävla tag och bara skita i allt och alla tyvärr. Tror faktiskt att det lätt blir så man reagerar när något sånt hemskt händer. Kan inte tänka mig ett liv som han inte skulle finnas med i, Kan inte tänka mig att han aldrig kommer få se mig bli vuxen på riktigt och att han inte kommer finnas där när jag får barn och när dom växer upp att inte ha någon bror längre det finns bara inte! Kan inte fatta hur mitt liv skulle se ut om inte han skulle finnas där. FAAAAAAAAAAAAAAN!!!! Vill bara kunna skrika så högt jag bara kan och få stor gråta verkligen, Känns inte som att man kan det för man vill visa sig stark och visa att man klarar sig igenom detta och inte få mamma, pappa och syster att bli ännu mer ledsna vet att dom inte behöver det och att dom inte hade orkat det, Känns som om jag måste vara den starka igenom allt detta fast det är jag som är minst i familjen. Jag får prata med alla han kompisar, hans jobbar kompisar, kompisar från gymet, hans hyresvärd precis alla.. så känns nästan inte som att man hinner vara så ledsen som man egentligen skulle behöva sen ska man själv orka ta sig upp till jobbet på morgonen efter att man knappt inte kunnat sova på hela natten.
Pratade med en läkare uppe på sjukhuset tillsammans med min mamma och moster så sa min moster att jag verkar ha tagit detta lugnast att jag inte visat så mycket att jag är ledsen och sånt och det reagerade läkarn väldigt starkt på det tyckte han inte alls va bra och att jag borde träffa en kurator där uppe och prata med och att jag borde ta det väldigt lugnt här hemma och ta ledigt från jobbet ett tag för annars trodde han att jag skulle gå in i väggen, När jag kom dit den dagen han sa detta så gick jag in själv först så frågade han mig hur jag mådde egentligen och frågade om jag inte redan hade gått in i väggen. Han såg väl att jag höll ganska mycket inom mig när han stod och sa att efter alla hans år inom detta yrket så trodde inte han att Micke skulle vakna igen att att jag/vi måste inse att han är väldigt väldigt allvarligt skadad och jag inte släppte en enda tår fastän jag gärna ville så kunde jag inte för jag än en gång skulle visa mig stark vilket är jävligt dumt. Man ska aldrig hålla inne sin gråt det får en bara att må ännu sämre. Tycket det är väldigt skönt att få gråta ibland och bara släppa allt. Vi är faktiskt bara människor och klarar inte av hur mycket skit som helst det gör ingen inte ens den hårdaste och tuffaste killen gör det. Man mår som sagt bara ännu sämre om man går och håller allt inom sig. Mår man dåligt så måste man få prata med någon hur ska man annars kunna må bättre någongång om man inte får prata av sig eller få hjälp.
Älskar dig Mikael Svensén och Saknar dig fruktanavärt mycket så se till att klara dig igenom detta nu och vakna upp snart så vi får se ditt fina leende och dina söta små smile groppar :) <3
